Ostreflektion

Jag har haft mycket att tänka på, på sistone. Så mycket att jag inte hunnit uppdatera bloggen ordentligt. Ledsen för det, men jag hoppas att ni ursäktar när ni förstår att jag håller på och löser världsproblemen.

Jag skulle helt enkelt köpa ost över disk. Vill man inte ha ostskivor som är alldeles för tjocka, i plastförpackningar med papper mellan varje ostskiva, så måste man be om en ostbit i ostdisken. Den gränsar till skink- och korvdisken som i sin tur gränsar till bröddisken. Åt andra hållet, till höger om osten finns disken där man kan köpa färdiga smörgåsar, sallader och efterrätter i plastförpackning.

Nåväl. De har förvisso ett nummerlapp-system, men det finns aldrig lappar i den. Å andra sidan är ju panamenjer vana vid att inte ha nummerlappsystem så det är inte köandet som brukar vara problemet. Det är att bli expedierad. Det är ofta många människor bakom disken, med plasthättor, förkläden och plasthandskar som man skulle kunna anta hör till expedieringspersonalen. Och flera som tittar upp och tom hälsar på oss som vill köpa ost. Men ingen som frågar: Vad får det lov att vara?

För ett tag sedan när jag stod där och väntade, och dessutom hade lite bråttom, så stod jag där och funderade på om jag kunde räkna ut vem som borde expediera mig. Det stod fyra damer vid färdigrättsdisken och satte lappar på förpackningen, men det var uppenbart att de hör till färdigrätterna. Vid skink-disken stod det två herrar och skar korv, resonerade med damerna i bröddisken och skrattade åt interna skämt. Det var uppenbart att de var skink och korv-herrar. Emellanåt gick det förbi lite damer och herrar med plastmössor som skulle kunna vara ostpersonal, men när jag stoppade dem för att fråga om de kunde hjälpa mig med osten så sa de vänligt att det kunde de inte för det var någon annan som ansvarade för osten. Vem då, och var kan den personen vara? Ja, det visste de inte.

Precis mellan fädigrättsdisken och ostdisken stod det två kvinnor och diskade stålfat med ryggarna mot mig. De diskuterade livligt och upprört med varandra, förmodligen om någon orättvisa de varit med om på jobbet. När någon av dem drog efter andan så försökte jag påkalla deras uppmärksamhet. De förklarade också att det var någon annan som ansvarade för osten.

- Ok, jag förstår det. Men då måste jag bara fråga: den här maskinen som man använder för att väga osten, är den mycket komplicerad?-Nej, hur så? - Ja, för det kan väl inte vara så att det krävs en särskild utbildning och ett certifikat för att skära osten, lägga den på vågen och trycka på rätt knapp för att få ut prislappen?-Nja, säger en av damerna. Apparaten är kanske inte så komplicerad, men för att ansvara för osten här så måste det vara en särskild person, med särskild kompetens. - Jaha, kring ostar och så? - Nja, kanske inte direkt om ostar, men hur det är att vara ansvarig för att expediera ost.

Aha. Hur blir det så? Vad är det för skillnad på att expediera ost, skinka, bröd eller färdigrätter om det inte handlar om kunskapen om själva varan eller hur man hanterar utrustningen? Vad i ligger skillnaden? Det finns ingen skillnad. Det finns ingen rationell logik. Det gör aldrig det. Inte på banken, på utbildningsministeriet, teknikaffären eller var det än är. Det är rätt och slätt brist på förtroende. Då skapas system för att kontrollera folk, på alla arbetsplatser. Och då skapas rädsla för att göra fel. Alla gör sin del i kedjan, men ingen ansvarar för helheten. Det är då målet - att kunden ska få köpa det han eller hon vill köpa - blir underordnat varje medarbetares enskilda uppgift.

Det är möjligt att marknadsmekanismerna inte sätts ur spel av denna makalösa ineffektivitet. Jag blev naturligtvis sur för att jag inte fick köpa ost, men eftersom samma system råder på alla butiker så börjar jag ju inte köpa ost någon annanstans. Och vi slutar ju inte köpa ost bara för att jag blev sur. Men när denna ineffektivitet råder i offentlig verksamhet, det är då livsnödvändiga samhällsräddande mekanismer sätts ur spel. Och det är precis det jag ägnat mig åt de senaste veckorna: Hur kan man hitta strategier för att dessa arbetssätt, bland annat, ska förändras för att på sikt öka effektiviteten i offentlig verksamhet? Alldeles specifikt ska vi hitta sätt att motverka korruption i hälsosektorn.

Så inte undra på att jag haft lite att tänka på.