Om Yohana

Det finns en till historia att berätta från vår tid i Panama. Det är den viktigaste historien av alla, den om Yohana. Det är en berättelse om en kamp för värdighet, om hur det är att slåss för mänsklig dignitet när man har det mesta mot sig. Yohana är inte ensam, hon är en bland alla 400 000 fattiga papperslösa i Panama och en bland hundratals miljoner i världen. Men hon är den vi har fått lära känna och i tre år fått följa på när håll. Hon är den som satt de djupaste spåren hos oss och den som vi oftast har i tankarna än, ett par veckor efter att vi flyttat.

Yohana var bara åtta år när hon såg sina föräldrar fängslas för knarkhandel. Hon stod vid kiosken utanför skolan och såg dem åka förbi på flaket till en polisbil. Idag avtjänar hennes pappa sitt andra straff för knarkhandel och hennes mamma är narkoman. Yohanas uppväxt är en berättelse om barnhem, tillfällig hjälp av avlägsna släktingar och tak över huvudet hos hennes lillebrors farmor. Varje terminsstart fick hon tigga sig till en ny skoltermin av rektorn som lär henne gå i skolan trots att hon inte hade varken identitet eller tillstånd att bo och leva i Panama. Hennes föräldrar hade gått över gränsen från Colombia med en åtta-månaders Yohana i famnen, genom den ogenomträngliga djungeln i Darién som så många andra knarkhandlare. Helt utan identitetshandlingar.

Yohana slutade skolan i sexan. Hon träffade Alberto när hon var fjorton och blev gravid när hon var sexton. Misael fyller fyra i Augusti. När vi lärde känna Yohana var hon alltså 17 år och en av 400 000 illegala invandrare i Panama. Vi påbörjade en lång resa mot legalitet och ett fritt liv med de rättigheter och skyldigheter en formell identitet innebär. Det var Yohana som kämpade, som tog ett steg fram med jämna mellanrum och två steg bak när hon rasade ner i djupa hål när regler ändrades, böter höjdes, nya krav kom och vissa processer fick göras om. På resans väg gifte hon sig, förlorade huset de hyrde, fick några kvadratmeter mark av svärmor och började bygga ett nytt hus, cementblock för cementblock på helger, kvällar och nätter. Hon läste in sjuans årskurs på kvällar, påbörjade en engelskakurs och kände ansvar för sin fjortonåriga lillebror och sin fyra år äldre storasyster som ibland behövde någonstans att bo, några mål mat om dagen och en axel att gråta ut mot.

Klart att hon ville ge upp ibland. Det blev för svårt, för dyrt och för tungt. Fattigdomens spiraler blev för hårda. Albertos pappa och tvillingbror är alkoholister, svägerskorna förväntar sig ekonomiskt stöd när de blivit uppsagda från sina jobb och machokulturer och familjeberoenden ställer krav som stjälper mer än de hjälper. Andreas och jag kunde inte göra annat än att lyssna, stötta och ibland när det behövdes ge lån eller skjuta till i ett sparande. Det var Yohanas kamp och hennes hantering av svårigheterna som kunde ge henne kraft att fortsätta kämpa. Hon måste veta att hon kan på egen hand.

Hon vet det nu. 20 år och vis av livet som en sjuttioåring. Vi besökte henne och hennes nya stora familj innan vi flyttade. Deras påbörjade hus är som ett slott på sluttningen bland Albertos åtta syskon och syskonbarn. De har vad de behöver och de har skapat det själv, från nästan ingenting. Och viktigast av allt. Yohana är inte längre papperslös. Sedan i maj har hon nu en formell identitet och det identitetskort som ger henne samma rättigheter som alla Panamenjer. Det tog henne två och ett halvt år, men det hon så ofta trott inte var möjligt, gick. Hon kunde. Med stöd, men på egen hand. Jag hoppas och tror att det var det viktigaste vi kunde ge henne, vetskapen om att hon kunde själv.

Yohanas och Albertos hus är det till höger. Till vänster bor Albertos tvillingbror, mamma och pappa, tre systrar varav två har egna barn och de släktingar som just nu inte har någon annanstans att bo.

Det är Yohana jag saknar mest av alla vi lämnat bakom oss. Jag är såklart imponerad av henne och känner stark empati men starkast känslan som dröjer sig kvar är att jag tycker väldigt mycket om henne.