När jag skulle fylla 40 tog barnen och Andreas ledigt redan på fredagen och vi tog ett skruttigt 20-mannaflyg till en ö i Pacific. Den är inte öde, 500 hushåll bor där och vi var inte först heller: Shahen av Iran, Julio Iglesias, Mel Gibson och Danny de Vito har redan upptäckt Isla Contadora och byggt sig några finfina hus där. Men när vi kom var det knappt en kotte där. Vi hade stränderna för oss själva och kuskade runt i en golfbil för att upptäcka dem. På lördagen stack vi ut i båt med en kille från grannön och såg valar, delfiner och de öde öarna som Robinson Crouse, svt, spelades in på 2006. Makalöst. Vi snorklade från båten och barnen hittade stora och hela snäckor som vi sedan fick stoppa i resväskan på vägen hem. Man skulle kunna tro att det var rena rama paradiset. Precis så litet och icke-fungerande som gör att man får en känsla av att det är genuint. När vi klev av flygplanet t ex så fick vi helt enkelt promenera fram till en grind och kliva ut på gatan. Inget stationshus, ingen tull, ingen passkontroll, no nada.
Han trivs bra på sitt nya jobb och mår finfint han med. Det är inte så dumt att vara mitt i livet ändå. Faktiskt känns det som att det aldrig tidigare varit bättre. Det tror jag att jag sa vid 20 och 30 också, men det verifierar å andra sidan tesen att det blir bättre med åren. Ta en titt till på Andreas så ser ni att jag har rätt.
Han ser barnsligt lycklig ut :-)
SvaraRaderaMen vem skulle inte det på det stället med den familjen...
Puss på er!